08:42:53
08-11-2015
Igår var det alltså farsdag. Och självklart har jag grattat två av dom bästa papporna jag känner, nämligen min egen och pappan till min dotter, Ismael. Igår när jag skrollade runt på Facebook så kom jag över ett långt inlägg om just Farsdag. Den här kvinnan/tjejen som skrev tyckte att det var värdelöst att vi firade våra pappor just för att det var pappor, män, som skulle firas. Hon menade på det att varför ska vi fira pappor när dom inte tar ut lika mycket i föräldradagar som mamman, inte vabbar lika ofta som mamman, kvinnor får mindre i pension, låter kvinnorna ta hand om 80% av hembestyren, pappor jobbar ännu mer under småbarnsåren och en massa andra saker. Slutligen skrev hon att hon absolut inte hyllar pappor av den enkla anledningen att dom bara utför det "jobb" som dom förväntas göra. Detta gjorde mig otroligt upprörd! Jag ska nu berätta varför och detta kan bli långt:
Det här är ju ett klassiskt exempel på någon som drar i princip alla pappor över en kam. Självklart, det finns verkligen VÄRDELÖSA pappor där ute, men det finns ju värdelösa mammor också! Sen är det ju klart att under barnens första år så är mamman nästan viktigast. Hon bär barnet det första delen i barnets liv, föder det till världen, ammar i många fall, erbjuder närhet och kärlek och mycket mer. Papporna känner sig som jag fått höra, ofta ganska utanför bubblan som mamma och barn befinner sig i. Just p.g.a. amningen så betyder det ofta att mamman stannar hemma den första tiden. Detta är alltså av naturliga orsaker, inte för att pappan VÄGRAR. I andra fall så fungerar inte amningen eller man kanske väljer att inte amma alls. Då blir dessa pappor mer delaktiga i just matandet. Men den försåelse jag har fått är att många mammor själv väljer att stanna hemma ändå första tiden. Just för att man känner ett sådant band till detta barn som blivit till i ens mage och det gör nästan fysiskt ont att vara borta från det dyraste man har. Så när mammorna är hemma kanske en del hushåll behöver att papporna går upp i tid för att inte förlora allt för mycket inkomst så att man kan fortsätta ge sitt barn det saker denne behöver. Detta betyder nog inte att papporna rymmer hemifrån när man får barn. Det tror jag nästan ingen pappa gör!
Föräldradagarna då? Mammor tar ut mer föräldradagar än pappor. Ja, det är nog det vanligaste. Varför? Jag kan som alltid bara prata för mig själv, men i vårat fall så VILLE jag stanna hemma så länge det gick. Jag gick tillbaka till jobbet mycket tidigare än jag hade tänkt. Eller mycket och mycket, min plan var att jag skulle börja jobba i slutet på oktober, början på november. Då skulle Ismael vara hemma till efter jul och Sheila skulle börja på förskola i januari. Nu blev det ju inte så. Jag fick ett nytt jobb som krävde att jag skulle börja 1:a augusti istället. Detta är inget jag är ledsen över för fem öre, jag är jättenöjd med det beslutet. Så planen var att Sheila skulle börja på förskola 1:a december istället och Ismael skulle vara hemma tills dess. Men då föll det sig så att han också fick nytt jobb som krävde att han skulle börja jobba tidigare. Detta var ett beslut vi faktiskt tog tillsammans. Vi pratade mycket fram och tillbaka, hade möte med den tilltänkte chefen och från början så löste det sig så att Ismael jobbade dom dagarna jag var ledig så behövde inte Sheila börja allt för tidigt. Och vi är otroligt tacksamma för att hon kunde lösa det så. Men tillslut så bestämde vi oss för att ansöka om att Sheila skulle börja förskola i mitten på oktober istället. Det var ett läskigt beslut och vi hade som sagt egentligen inte tänkt det så tidigt men vi ansåg båda två att det var bättre för alla att vi båda tog dom här jobben nu då chansen fanns och vi är jätteglada för det! Därför blev det ganska lite föräldradagar som Ismael tog ut men det var ett medvetet beslut som vi båda var och är överens om. Inte för att han INTE VILLE vara hemma. När jag var mammaledig så jobbade Ismael såklart, men inte mer än han skulle ha gjort om jag jobbat också. Han flydde inte till arbete utan han tyckte det var jobbigt att fara varje morgon, både från mig och från Sheila. Helst av allt vile han stanna hemma med oss men någon måste ju jobba såklart. Och det blev han. Enligt överenskommelse från oss båda.
VAB då? Här kommer vi ta varannan gång. Det är väl ganska självklart tycker jag visserligen ur ett kärlekssyfte. Men det är ju lite fler saker som spelar roll för många. Ekonomin t.ex. Här kommer vi in på samhällssituationen. I dagens samhälle har män högre avlönade jobb än kvinnor. Män för högre löner även fast vi kvinnor utför lika arbete på många ställen. Därför kan det ju vara så att man anser sig förlora mer pengar på att mannen stannar hemma. Plus att mamman återigen är barnets trygga punkt under dom första åren. Självklart tycker inte jag att man bara ska tänka på pengar utan självklart på barnets behov. Men jag vet då att min pappa tog minst lika många VAB-dagar hemma med mig och min bror som mamma. Har aldrig känt att någon av dem har varit hemma mer än någon annan.
Sen har vi det här med att pappor förväntar sig att mammor ska ta hand om 80% av hushållet och hemmet. Såhär är det, vi tar alla hand om olika saker. Ismael exempelvis tar hand om bilarna, ja även min, och försäkringen till dom. Jag har hand om hemförsäkringen och ser till att betala hyran eftersom vårt gemensamma konto är kopplat till min bank. Hade det varit kopplat till hans hade han tagit hand om det, så enkelt är det. Ismael är duktigare än mig på att laga mat. Han är duktig på att skura golven vilket jag gärna skiter i. Dammsuga gör jag och plockar även undan grejer mer eftersom jag gärna bestämmer såna saker av någon anledning. Så det där med att män skiter i husgörat och tycker kvinnor ska göra det förstår jag inte. Samma sak med min pappa, han gör då minst lika mycket av grejerna som mamma men dom har ju också uppdelat vem som gör vad. Men så gissar jag att det är i dom flesta hushållen?
Så slutligen, om vi börjar med att prata om min egen pappa. Han är verkligen VÄRLDENS bästa pappa och jag kunde inte fått en bättre förebild. För det är det han är, en förebild. Han är så pedagogisk, brusar aldrig upp, och ställer ALLTID upp i alla lägen. Han har lekt med mig och min bror när vi varit små. Har hjälpt oss att bygga snögubbar, lekt snöbollskrig, lekt på badhus och en massa andra saker. Jag har kunnat prata med honom minst lika mycket som jag pratat med mamma. Han har satt gränser precis som mamma och han har varit hemma med mig som bäbis precis som mamma.
Sheilas pappa, Ismael, han är likadan! Han tar ansvar för Sheila, han leker med henne, ser till så att hon har hela och rena kläder på sig, att hon är varmt klädd, torr blöja, mat och dryck och att hon också får kärlek och närhet. Man ser verkligen på Sheila att hon knutit ann till honom också, precis lika mycket som mig nu. Så för henne spelar det ingen roll vem som nattar eller göra alla mysgrejer, hon väljer pappa lika mycket som mamma. Vi är noggranna med att dela lika på tiden, både när det gäller de praktiska sakerna men även det känslomässiga. Han går upp på nätterna eller på morgonen lika mycket som mig, allt styrs efter vem av oss som jobbar dagen efter. Vi är också noga med att båda två får göra saker på egen hand och vi tar reda på kvällarna för oss själva. Det fungerar väldigt bra för oss. Och som sagt så känner jag och ser hur hon knutit ann till sin pappa precis lika mycket som till mig!
Så om du tragiske facebookare INTE vill fira alla fantastiska pappor där ute för att det finns rövhål som skiter i sina barn och fruar/mammor/flickvänner o.s.v. så gör inte det då! Men av vilken anledning känner du att du behöver övertyga alla andra att inte göra det? Jag skiter i vad det är för statistik du hittat någonstans eller om du haft en dålig pappa själv, eller att dina barn fick en skitpappa, JAG vill fira min pappa och Ismael för dom förtjänar det! Pappor är bra! Och sluta sprid på allt manshat. Rikta oviljan mot dom som faktiskt förtjänar det!
Det här är ju ett klassiskt exempel på någon som drar i princip alla pappor över en kam. Självklart, det finns verkligen VÄRDELÖSA pappor där ute, men det finns ju värdelösa mammor också! Sen är det ju klart att under barnens första år så är mamman nästan viktigast. Hon bär barnet det första delen i barnets liv, föder det till världen, ammar i många fall, erbjuder närhet och kärlek och mycket mer. Papporna känner sig som jag fått höra, ofta ganska utanför bubblan som mamma och barn befinner sig i. Just p.g.a. amningen så betyder det ofta att mamman stannar hemma den första tiden. Detta är alltså av naturliga orsaker, inte för att pappan VÄGRAR. I andra fall så fungerar inte amningen eller man kanske väljer att inte amma alls. Då blir dessa pappor mer delaktiga i just matandet. Men den försåelse jag har fått är att många mammor själv väljer att stanna hemma ändå första tiden. Just för att man känner ett sådant band till detta barn som blivit till i ens mage och det gör nästan fysiskt ont att vara borta från det dyraste man har. Så när mammorna är hemma kanske en del hushåll behöver att papporna går upp i tid för att inte förlora allt för mycket inkomst så att man kan fortsätta ge sitt barn det saker denne behöver. Detta betyder nog inte att papporna rymmer hemifrån när man får barn. Det tror jag nästan ingen pappa gör!
Föräldradagarna då? Mammor tar ut mer föräldradagar än pappor. Ja, det är nog det vanligaste. Varför? Jag kan som alltid bara prata för mig själv, men i vårat fall så VILLE jag stanna hemma så länge det gick. Jag gick tillbaka till jobbet mycket tidigare än jag hade tänkt. Eller mycket och mycket, min plan var att jag skulle börja jobba i slutet på oktober, början på november. Då skulle Ismael vara hemma till efter jul och Sheila skulle börja på förskola i januari. Nu blev det ju inte så. Jag fick ett nytt jobb som krävde att jag skulle börja 1:a augusti istället. Detta är inget jag är ledsen över för fem öre, jag är jättenöjd med det beslutet. Så planen var att Sheila skulle börja på förskola 1:a december istället och Ismael skulle vara hemma tills dess. Men då föll det sig så att han också fick nytt jobb som krävde att han skulle börja jobba tidigare. Detta var ett beslut vi faktiskt tog tillsammans. Vi pratade mycket fram och tillbaka, hade möte med den tilltänkte chefen och från början så löste det sig så att Ismael jobbade dom dagarna jag var ledig så behövde inte Sheila börja allt för tidigt. Och vi är otroligt tacksamma för att hon kunde lösa det så. Men tillslut så bestämde vi oss för att ansöka om att Sheila skulle börja förskola i mitten på oktober istället. Det var ett läskigt beslut och vi hade som sagt egentligen inte tänkt det så tidigt men vi ansåg båda två att det var bättre för alla att vi båda tog dom här jobben nu då chansen fanns och vi är jätteglada för det! Därför blev det ganska lite föräldradagar som Ismael tog ut men det var ett medvetet beslut som vi båda var och är överens om. Inte för att han INTE VILLE vara hemma. När jag var mammaledig så jobbade Ismael såklart, men inte mer än han skulle ha gjort om jag jobbat också. Han flydde inte till arbete utan han tyckte det var jobbigt att fara varje morgon, både från mig och från Sheila. Helst av allt vile han stanna hemma med oss men någon måste ju jobba såklart. Och det blev han. Enligt överenskommelse från oss båda.
VAB då? Här kommer vi ta varannan gång. Det är väl ganska självklart tycker jag visserligen ur ett kärlekssyfte. Men det är ju lite fler saker som spelar roll för många. Ekonomin t.ex. Här kommer vi in på samhällssituationen. I dagens samhälle har män högre avlönade jobb än kvinnor. Män för högre löner även fast vi kvinnor utför lika arbete på många ställen. Därför kan det ju vara så att man anser sig förlora mer pengar på att mannen stannar hemma. Plus att mamman återigen är barnets trygga punkt under dom första åren. Självklart tycker inte jag att man bara ska tänka på pengar utan självklart på barnets behov. Men jag vet då att min pappa tog minst lika många VAB-dagar hemma med mig och min bror som mamma. Har aldrig känt att någon av dem har varit hemma mer än någon annan.
Sen har vi det här med att pappor förväntar sig att mammor ska ta hand om 80% av hushållet och hemmet. Såhär är det, vi tar alla hand om olika saker. Ismael exempelvis tar hand om bilarna, ja även min, och försäkringen till dom. Jag har hand om hemförsäkringen och ser till att betala hyran eftersom vårt gemensamma konto är kopplat till min bank. Hade det varit kopplat till hans hade han tagit hand om det, så enkelt är det. Ismael är duktigare än mig på att laga mat. Han är duktig på att skura golven vilket jag gärna skiter i. Dammsuga gör jag och plockar även undan grejer mer eftersom jag gärna bestämmer såna saker av någon anledning. Så det där med att män skiter i husgörat och tycker kvinnor ska göra det förstår jag inte. Samma sak med min pappa, han gör då minst lika mycket av grejerna som mamma men dom har ju också uppdelat vem som gör vad. Men så gissar jag att det är i dom flesta hushållen?
Så slutligen, om vi börjar med att prata om min egen pappa. Han är verkligen VÄRLDENS bästa pappa och jag kunde inte fått en bättre förebild. För det är det han är, en förebild. Han är så pedagogisk, brusar aldrig upp, och ställer ALLTID upp i alla lägen. Han har lekt med mig och min bror när vi varit små. Har hjälpt oss att bygga snögubbar, lekt snöbollskrig, lekt på badhus och en massa andra saker. Jag har kunnat prata med honom minst lika mycket som jag pratat med mamma. Han har satt gränser precis som mamma och han har varit hemma med mig som bäbis precis som mamma.
Sheilas pappa, Ismael, han är likadan! Han tar ansvar för Sheila, han leker med henne, ser till så att hon har hela och rena kläder på sig, att hon är varmt klädd, torr blöja, mat och dryck och att hon också får kärlek och närhet. Man ser verkligen på Sheila att hon knutit ann till honom också, precis lika mycket som mig nu. Så för henne spelar det ingen roll vem som nattar eller göra alla mysgrejer, hon väljer pappa lika mycket som mamma. Vi är noggranna med att dela lika på tiden, både när det gäller de praktiska sakerna men även det känslomässiga. Han går upp på nätterna eller på morgonen lika mycket som mig, allt styrs efter vem av oss som jobbar dagen efter. Vi är också noga med att båda två får göra saker på egen hand och vi tar reda på kvällarna för oss själva. Det fungerar väldigt bra för oss. Och som sagt så känner jag och ser hur hon knutit ann till sin pappa precis lika mycket som till mig!
Så om du tragiske facebookare INTE vill fira alla fantastiska pappor där ute för att det finns rövhål som skiter i sina barn och fruar/mammor/flickvänner o.s.v. så gör inte det då! Men av vilken anledning känner du att du behöver övertyga alla andra att inte göra det? Jag skiter i vad det är för statistik du hittat någonstans eller om du haft en dålig pappa själv, eller att dina barn fick en skitpappa, JAG vill fira min pappa och Ismael för dom förtjänar det! Pappor är bra! Och sluta sprid på allt manshat. Rikta oviljan mot dom som faktiskt förtjänar det!
