tovealbertina.blogg.se

Som sagt. Den 3:e februari halv åtta på kvällen så lyfte flyget till Stockholm. Fem över ett på natten flög vi vidare till Irak, Kurdistan och staden Sulaymaniyah (uttalas Slemani). Flygresan gick bra för Busan. Vi hade med oss hennes hörselkåpor men dom var inte populära. Så fort vi tog av dom blev hon lugn igen och det var inga som helst problem. Bortsett från det lilla faktum att man är tvungen sitta under start och landning så var hon nöjd och somnade förnöjt och sov hela resan. För oss vuxna var det desto jobbigare. Kurdistan ligger två timmar före oss i tid och vi skulle vara framme klockan åtta på morgonen och det blev inte mer än en timmes sömn sammanlagt. Så att komma fram på morgonen och vara tröttare än en skidlöpare efter ett maratonlopp så var kropp och sinne inte riktigt i min favör. Alla intryck som bara välde över mig direkt när vi landat plus sömnbristen gjorde att det enda jag ville göra det första dygnet, var att gråta. Och gråta gjorde jag. Just i den stunden så kändes det så fruktansvärt jobbigt att vi skulle vara där i två veckor. Då ville jag bara vända om, hoppa på planet och följa med de tillbaka till Sverige. Så jag sov rätt mycket första dygnen. Vi hade ett eget sovrum så jag spenderade rätt mycket tid där också för att få vara lite ifred också. Men det var väldigt intressant att se all miljö. Husen, människorna, bilarna, landskapet, allt var verkligen annorlunda.

 

En dag gick vi in till själva centrum. Sheila fick inte följa med då luften för det första luktade så mycket bensin och sen så kändes det väldigt skitigt och vi ville inte riskera hennes hälsa. Så Tavan satt barnvakt. Ismael, jag, Zeinab och Awat gick in till centrum. Någonstans tror jag ändå att jag hade sett framför mig typ ett massivt CK eller nått. Men va jag än hade föreställt mig så stämde de inte precis överens med verkligheten. Man måste nog beskriva det som statsfesten här i Skellefteå fast gånger 1000. Både i människomängd och affärer. Det var som mest "krypin" längst gatan. Väldigt små såna men en väldans massa såna. Minns att vi just som hade kommit dit och inte alls hade rört vid något men jag kände mig så otroligt smutsig om händerna. Som om man dragit händerna genom sand och sen inte sköljt av dom. Men det var rätt intressant att se allting såklart. Och tygerna sen. Jag skulle så gärna vilja ha ett av varje bara för att ha hemma. Dom var så fantastiskt vackra som bara kurdiska tyger kan vara! Längder av längder men tyger. Och väldigt häfta små kurdiska kläder för barn. Såklart fick Busan med sig ett exemplar hem. Även jag.

Busan fick ju som sagt också träffat sin farmor för första gången. Jag fick då träffa min svärmor för första gången också. Och Ismael fick ju såklart träffa sin mamma igen. Blödig som jag är så höll jag på att gråta en skvätt men höll de tillbaka. Och precis som mina föräldrar ville hon inte släppa lillskruttan. Så fint och så fantastiskt mysigt att se hennes lycka att få hålla i sitt barnbarn. Och på bilden nedan så ser man verkligen hur otroligt lik sin mamma Ismael är. Busan är nog mest lik mig hahah!

Annars besökte vi Ismaels pappas grav en dag. Vi var upp i bärgen och spanade runt lite grann. Besökte en maaaassa släktingar, besökte Chavy Land som är en stor nöjespark. Jag och Ismael var ut och åt middag med en kompis till honom. Besökte lite fler släktingar. Fick besök av släktingar. Besökte en populär park. Och även ett museum. Och något som jag faktiskt tänkte på var att dom inte alls ligger så långt bakom i den materiella utvecklingen. Tvärtom, i vissa lägen ligger dom till och med före Sverige. Exempelvis filmer som kommer ut på bio i USA kommer mycket fortare och spelas på tv veckan efter där. Här tar det ju nästan år innan filmer kommer på tv. Och bilarna sen. Där verkar det nästan som att folk lägger mer pengar på bilarna än på husen i vissa fall. Det är enormt mycket bilar och jag kunde inte räkna många "fula" bilar under mina två veckor. Men istället för att skriva långa texter så lägger jag istället upp lite bilder så får ni se själva!