17:23:58
Framsteg!
Eftersom jag gjorde ett inlägg om Sheilas utveckling när hon blev tre månader tänkte jag göra ett nu när hon blivit fyra. Det går ju så fruktansvärt fort och knappt så har hon lärt sig någonting nytt och man förundras över det så händer en ny grej. Varför går tiden så fort? Varför kan hon inte vara liten hela livet ut? Jag kommer ju oroa ihjäl mig när hon blir äldre och börjar vara ute på kvällarna. Fast om hennes pappa får bestämma så kommer hon aldrig att få vara ute haha! Men i alla fall!
- Nu är det ett stort, stort leende på hennes läppar varenda gång hon vaknar och sedan majoriteten av hela dagen. Gladare bebis har jag då aldrig sett!
- Nu kan hon sitta någorlunda själv. Det är lite vingligt och framåtlutat fortfarande men hon klarar av att hålla sig upprätt och stadig en liten stund!
- Idag gjorde vi premiär i barnstol. Med kuddar runt om såklart men det uppskattades. Då fick man ju sitta upp plus att mamma kunde fika utan bebis i famnen.
- Hon greppar efter ALLT nu, har men hanna i famnen när man sitter vid bordet så kan man räkna med att få några små bebisfingrar i maten.
- Börjar bli medveten om vem som är mamma och pappa. När mina föräldrar varit barnvakt under några timmar så blir hon riktigt gnällig och ingenting gäller. När däremot mamma och pappa kommer, då blir allt bra igen och vi har tillbaka vår glada bebis.
- Om det bara var sitta som gällde för en månad sen så var det ingenting mot för vad det är nu. Nu gnäller hon som besatt om hon vaknar i vagnen och får ligga kvar. Därför har vi alltid med oss extra kudde så den unga damen får sitta upp och kika runt!
- Och sen har vi det fantastiska fenomenet att STÅ. Därför är hoppgungan en ny favorit. Det där med att ligga ner, det är vida glömt!
- Skratten blir oftare och det är nog det gulligaste jag hört
- Att göra pruttljud är också ett nytt intresse! Och att på köpet få göra pruttljud i kapp med pappa är fantastiskt, med mamma not so much..
Sådär ser vår fantastiska unges reportoar ut för tillfället. Men i ärlighetens namn så tror jag att det där med att sitta, krypa och rulla inte är långt borta. Hon utvecklas så fort och växer lika fort som ett ånglok tar sig fram. Så snart är det nog inte en liten bebis längre utan ett litet barn. Det känns lite fel att kalla henne bebis men det är hon väl, fastän hon är typ fullvuxen i mina ögon. Det är klyschigt men tiden flyger verkligen iväg!
- Nu är det ett stort, stort leende på hennes läppar varenda gång hon vaknar och sedan majoriteten av hela dagen. Gladare bebis har jag då aldrig sett!
- Nu kan hon sitta någorlunda själv. Det är lite vingligt och framåtlutat fortfarande men hon klarar av att hålla sig upprätt och stadig en liten stund!
- Idag gjorde vi premiär i barnstol. Med kuddar runt om såklart men det uppskattades. Då fick man ju sitta upp plus att mamma kunde fika utan bebis i famnen.
- Hon greppar efter ALLT nu, har men hanna i famnen när man sitter vid bordet så kan man räkna med att få några små bebisfingrar i maten.
- Börjar bli medveten om vem som är mamma och pappa. När mina föräldrar varit barnvakt under några timmar så blir hon riktigt gnällig och ingenting gäller. När däremot mamma och pappa kommer, då blir allt bra igen och vi har tillbaka vår glada bebis.
- Om det bara var sitta som gällde för en månad sen så var det ingenting mot för vad det är nu. Nu gnäller hon som besatt om hon vaknar i vagnen och får ligga kvar. Därför har vi alltid med oss extra kudde så den unga damen får sitta upp och kika runt!
- Och sen har vi det fantastiska fenomenet att STÅ. Därför är hoppgungan en ny favorit. Det där med att ligga ner, det är vida glömt!
- Skratten blir oftare och det är nog det gulligaste jag hört
- Att göra pruttljud är också ett nytt intresse! Och att på köpet få göra pruttljud i kapp med pappa är fantastiskt, med mamma not so much..
Sådär ser vår fantastiska unges reportoar ut för tillfället. Men i ärlighetens namn så tror jag att det där med att sitta, krypa och rulla inte är långt borta. Hon utvecklas så fort och växer lika fort som ett ånglok tar sig fram. Så snart är det nog inte en liten bebis längre utan ett litet barn. Det känns lite fel att kalla henne bebis men det är hon väl, fastän hon är typ fullvuxen i mina ögon. Det är klyschigt men tiden flyger verkligen iväg!
På ultraljudet, vår lilla prinsessa i magen. Tänk att du valde just oss som föräldrar!
Denna bild är tagen för tre år sen under vad vi trodde skulle vara den sista sommaren ihop. Samma vecka som jag började trean på gymnasiet utvisades han till Kurdistan, men nu sitter vi här med en fantastisk dotter och ett hem jag trivs så himla bra i! Guds vägar äro outgrundliga!
Denna bild är tagen för tre år sen under vad vi trodde skulle vara den sista sommaren ihop. Samma vecka som jag började trean på gymnasiet utvisades han till Kurdistan, men nu sitter vi här med en fantastisk dotter och ett hem jag trivs så himla bra i! Guds vägar äro outgrundliga!