22:21:18
Kvällsfundering
VARNING för långt inlägg!
Nu ska jag ta mig tid att skriva ett lite mer seriöst inlägg. Ramlade över en sida som heter ask.fm för nått år sen. Min första tanke var: Detta är ju som uppgjort för mobbing. Och om jag inte minns rätt så blev just den sidan anmäld också men det verkar inte ha gjort någon skillnad eftersom den fortfarande finns kvar. Snälla, kan någon ta bort den?? Hur som så snubblade jag in på den idag och såg en tjej som är 16 år och nybliven mamma. Det framgår också att hon och hennes 19:åriga pojkvän varit ihop i ett år och planerat denna bebis. Det är flera på hennes sida som är 15, 16 år och så gärna vill bli föräldrar, hur ska dom göra, dom har inga pojkvänner men vill så gärna bli unga mammor. Min fråga är nu: VARFÖR?????? Missförstå mig rätt, jag har ju själv en dotter och betraktas som relativt ung mamma (22 år). Men hur kommer det sig att 15:åringar vill bli mammor? Hur kommer det sig att man slutat vara barn så tidigt? Har man inget annat att fokusera på? Skolan till exempel? Ja kommer låta som att jag är 35 år och astråkig men såhär är det.
Skolan. Den ÄR viktig. Så är det bara. Visst, du kan förmodligen få jobb på nått ställe utan högskoleutbildning, det är inte det jag säger. Men om du som 15:åring hoppar HÖGSTADIET då kan det faktiskt se ganska dåligt ut på ditt CV. Statistiskt sätt så är oddsen otroligt mycket lägre att du återgår till dina studier och faktiskt studerar klart till gymmasiet efter att du hoppat av som mamma under högstadiet. Det finns ju ett gäng tjejer där ute som gjort det grymt bra och faktiskt kört hela racet och klarat sig och idag har välbetalda jobb. Så chansen finns ju men jag kan ärligt säga att det INTE är en bra ide. Du är ett barn fortfarande, du förstår inte. Tro mig, jag har varit 15 och trott att jag var vuxen, tänkt att mina föräldrar inte förstår, men tro mig, dom förstår mer än du tror. De flesta föräldrarna i alla fall.
Pappan till barnet då. Vet du, det spelar ingen roll hur snäll och gullig och allt sånt han är NU. Oddsen att ni två håller ihop och får se erat barn växa upp, blir gamla ihop och så vidare, den är MINIMAL. Tyvärr är det såhär att majoriteten av alla babydaddies inte alls fattar ansvaret och tyvärr har dom det allt för lätt för att backa ur och dra. Då står du där helt själv med ett barn, du har hoppat av skolan, inga pengar förutom 1050 kr i barnbidrag varje månad. Men att uppfostra ett barn, ta alla sömnlösa nätter helt själv är inte att leka med. Nu har jag haft/har en pappa till min dotter men har jobbat extremt mycket under hennes första år. Han har dock gjort väldigt mycket ändå. Nu när vi båda har bytt jobb är han 1000 gånger engagerad. Men han är inte 15, inte 16, inte 17 och så vidare, han är vuxen. Han är 31. Chansen att din tonåriga pojkvän ska stanna när han inser att bebisbajs inte alls är särskilt fräscht, den doften vettte fan och jag någonsin kommer bli van vid. Och dom bajsar MYCKET som bebisar. Och tro mig, vakna nätter när det enda du vill är att sova, det är ett under att vi inte rök ihop mer än vad vi gjorde från början. När din tonåriga pojkvän inser allvaret är han mest troligt gone. Han besöker förmodligen erat barn men att ta han om detta lilla liv, det blir ditt ansvar, ditt och dina föräldrars.
Bebisar är söta. Åh ja, de är det sötaste som finns. Men det är inte bara ros hela tiden. Alla barn är individer, ingen är den andra lik. Men oavsett om du får ett barn som får kolik eller ett barn som Sheila så är det fortfarande en hel del jobb. Dina behov kan du kyssa hejdå i majoriteten av alla fall. Det där om att få gå på toa själv i lugn och ro, mmm njaaa dont Think so. Räkna med att sitta och amma några gånger under ditt toabesök för att ditt behov av akut nödighet inneföll konstigt nog även idag med ditt barns hunger. Duscha länge i varmt vatten, gör hårinpackning, raka benen och bara njuta. Mmmm yeah thats not gonna happen. Även där kan du räkna med att ha ditt barn med dig. Det har blivit en hel del duschningar blandade med tittutlek och dansande för att underhålla en liten missnöjd tjej när man luktat som en hel kloak. Att äta mat i lugn och ro, mm det blir inte så mycket av den varan heller. Tänk dig att du inte har NÅGON att ta hjälp av, för din om du har kvar din kille då är han ju på skolan för han behöver ju inte vara hemma med någon bebis. Din mamma och pappa jobbar ju på dagarna. Så såhär är det. Bebisar är gulliga, fantastiskt söta, men det är enormt mycket jobb utöver det och mitt i natten när dom vaknar och skriker för femte gången fastän klockan bara är 12 och det enda du vill är att sova i ett helt år, då är det rätt tur att dom är söta! En kompis kille sa en så rolig men så sann sak när deras son var mindre: Det är tur han är så söt, annars hade jag kastat bort honom." SÅ kul men så sant hahah! Så är det ibland.
För att summera upp det här: Jag räknas som ung mamma. Jag är 22 år, stabil inkomst, stabilt boende och har världens bästa pojkvän som också är en helt fantastik pappa till Sheila. Att skaffa barn var ett beslut Ismael och jag tog tillsammans. Vi gjorde det på en del olika grunder, vi hade en stabil ekonomi, vi hade ett hem, vi hade en stabil relation. Vi resonerade också som så att oavsett om vi skulle hålla ihop livet ut eller inte så hade vi inget emot att ha någon sorts relation till varandra ändå. Vi har gått igenom upp- och nergångar. Precis som alla föräldrar gör. Under det första året/åren tappar man bort varandra. Man är för upptagen av att vara förälder. Men vi har aldrig ångrat oss. Sheila är det bästa vi gjort. Men det är inte ett liv för en 15:åring. De flesta mammor klarar sig i mammarollen. Det är något fantastiskt som händer när man blir mamma, man anpassar sig direkt. Pappor gör inte det lika lätt. Dom har inte burit barnet i magen i dryga 9 månader. Men att barn ska ha barn är inte riktigt som det ska. Så snälla, ni unga tjejer, TÄNK både två och tre och fyra gånger innan ni ens tänker TANKEN att skaffa barn. Livet är inte så glamoröst hela tiden. Det handlar inte bara om att köpa söta små bebiskläder, fika med kompisar och ta en massa söta kort för att lägga ut på instagram. Det är ingen kamp om likes eller följare. Barn är människor och det krävs så mycket mer för att ta hand om ett barn. Är du en 15årig mamma eller nått år äldre och du klarar dig superbra, helt jäkla underbart att du gör det, verkligen! Har du fortfarande din pojkvän vid din sida, så jäkla bra! Hoppas han stannar! MEN tyvärr så är de inte så de brukar bli. Snälla 15, 16,17åriga tjej och kille för den delen: Tänk först. Och snälla, använd skydd. Det kan likagärna hända dig vare sig du vill det eller inte!
Nu ska jag ta mig tid att skriva ett lite mer seriöst inlägg. Ramlade över en sida som heter ask.fm för nått år sen. Min första tanke var: Detta är ju som uppgjort för mobbing. Och om jag inte minns rätt så blev just den sidan anmäld också men det verkar inte ha gjort någon skillnad eftersom den fortfarande finns kvar. Snälla, kan någon ta bort den?? Hur som så snubblade jag in på den idag och såg en tjej som är 16 år och nybliven mamma. Det framgår också att hon och hennes 19:åriga pojkvän varit ihop i ett år och planerat denna bebis. Det är flera på hennes sida som är 15, 16 år och så gärna vill bli föräldrar, hur ska dom göra, dom har inga pojkvänner men vill så gärna bli unga mammor. Min fråga är nu: VARFÖR?????? Missförstå mig rätt, jag har ju själv en dotter och betraktas som relativt ung mamma (22 år). Men hur kommer det sig att 15:åringar vill bli mammor? Hur kommer det sig att man slutat vara barn så tidigt? Har man inget annat att fokusera på? Skolan till exempel? Ja kommer låta som att jag är 35 år och astråkig men såhär är det.
Skolan. Den ÄR viktig. Så är det bara. Visst, du kan förmodligen få jobb på nått ställe utan högskoleutbildning, det är inte det jag säger. Men om du som 15:åring hoppar HÖGSTADIET då kan det faktiskt se ganska dåligt ut på ditt CV. Statistiskt sätt så är oddsen otroligt mycket lägre att du återgår till dina studier och faktiskt studerar klart till gymmasiet efter att du hoppat av som mamma under högstadiet. Det finns ju ett gäng tjejer där ute som gjort det grymt bra och faktiskt kört hela racet och klarat sig och idag har välbetalda jobb. Så chansen finns ju men jag kan ärligt säga att det INTE är en bra ide. Du är ett barn fortfarande, du förstår inte. Tro mig, jag har varit 15 och trott att jag var vuxen, tänkt att mina föräldrar inte förstår, men tro mig, dom förstår mer än du tror. De flesta föräldrarna i alla fall.
Pappan till barnet då. Vet du, det spelar ingen roll hur snäll och gullig och allt sånt han är NU. Oddsen att ni två håller ihop och får se erat barn växa upp, blir gamla ihop och så vidare, den är MINIMAL. Tyvärr är det såhär att majoriteten av alla babydaddies inte alls fattar ansvaret och tyvärr har dom det allt för lätt för att backa ur och dra. Då står du där helt själv med ett barn, du har hoppat av skolan, inga pengar förutom 1050 kr i barnbidrag varje månad. Men att uppfostra ett barn, ta alla sömnlösa nätter helt själv är inte att leka med. Nu har jag haft/har en pappa till min dotter men har jobbat extremt mycket under hennes första år. Han har dock gjort väldigt mycket ändå. Nu när vi båda har bytt jobb är han 1000 gånger engagerad. Men han är inte 15, inte 16, inte 17 och så vidare, han är vuxen. Han är 31. Chansen att din tonåriga pojkvän ska stanna när han inser att bebisbajs inte alls är särskilt fräscht, den doften vettte fan och jag någonsin kommer bli van vid. Och dom bajsar MYCKET som bebisar. Och tro mig, vakna nätter när det enda du vill är att sova, det är ett under att vi inte rök ihop mer än vad vi gjorde från början. När din tonåriga pojkvän inser allvaret är han mest troligt gone. Han besöker förmodligen erat barn men att ta han om detta lilla liv, det blir ditt ansvar, ditt och dina föräldrars.
Bebisar är söta. Åh ja, de är det sötaste som finns. Men det är inte bara ros hela tiden. Alla barn är individer, ingen är den andra lik. Men oavsett om du får ett barn som får kolik eller ett barn som Sheila så är det fortfarande en hel del jobb. Dina behov kan du kyssa hejdå i majoriteten av alla fall. Det där om att få gå på toa själv i lugn och ro, mmm njaaa dont Think so. Räkna med att sitta och amma några gånger under ditt toabesök för att ditt behov av akut nödighet inneföll konstigt nog även idag med ditt barns hunger. Duscha länge i varmt vatten, gör hårinpackning, raka benen och bara njuta. Mmmm yeah thats not gonna happen. Även där kan du räkna med att ha ditt barn med dig. Det har blivit en hel del duschningar blandade med tittutlek och dansande för att underhålla en liten missnöjd tjej när man luktat som en hel kloak. Att äta mat i lugn och ro, mm det blir inte så mycket av den varan heller. Tänk dig att du inte har NÅGON att ta hjälp av, för din om du har kvar din kille då är han ju på skolan för han behöver ju inte vara hemma med någon bebis. Din mamma och pappa jobbar ju på dagarna. Så såhär är det. Bebisar är gulliga, fantastiskt söta, men det är enormt mycket jobb utöver det och mitt i natten när dom vaknar och skriker för femte gången fastän klockan bara är 12 och det enda du vill är att sova i ett helt år, då är det rätt tur att dom är söta! En kompis kille sa en så rolig men så sann sak när deras son var mindre: Det är tur han är så söt, annars hade jag kastat bort honom." SÅ kul men så sant hahah! Så är det ibland.
För att summera upp det här: Jag räknas som ung mamma. Jag är 22 år, stabil inkomst, stabilt boende och har världens bästa pojkvän som också är en helt fantastik pappa till Sheila. Att skaffa barn var ett beslut Ismael och jag tog tillsammans. Vi gjorde det på en del olika grunder, vi hade en stabil ekonomi, vi hade ett hem, vi hade en stabil relation. Vi resonerade också som så att oavsett om vi skulle hålla ihop livet ut eller inte så hade vi inget emot att ha någon sorts relation till varandra ändå. Vi har gått igenom upp- och nergångar. Precis som alla föräldrar gör. Under det första året/åren tappar man bort varandra. Man är för upptagen av att vara förälder. Men vi har aldrig ångrat oss. Sheila är det bästa vi gjort. Men det är inte ett liv för en 15:åring. De flesta mammor klarar sig i mammarollen. Det är något fantastiskt som händer när man blir mamma, man anpassar sig direkt. Pappor gör inte det lika lätt. Dom har inte burit barnet i magen i dryga 9 månader. Men att barn ska ha barn är inte riktigt som det ska. Så snälla, ni unga tjejer, TÄNK både två och tre och fyra gånger innan ni ens tänker TANKEN att skaffa barn. Livet är inte så glamoröst hela tiden. Det handlar inte bara om att köpa söta små bebiskläder, fika med kompisar och ta en massa söta kort för att lägga ut på instagram. Det är ingen kamp om likes eller följare. Barn är människor och det krävs så mycket mer för att ta hand om ett barn. Är du en 15årig mamma eller nått år äldre och du klarar dig superbra, helt jäkla underbart att du gör det, verkligen! Har du fortfarande din pojkvän vid din sida, så jäkla bra! Hoppas han stannar! MEN tyvärr så är de inte så de brukar bli. Snälla 15, 16,17åriga tjej och kille för den delen: Tänk först. Och snälla, använd skydd. Det kan likagärna hända dig vare sig du vill det eller inte!
Bra skrivet☺️👏🏻